"Säg mig..."

Långsamt sträcker jag fram handen. "Lite till." Säger den uppmuntrande rösten. Den talade till MIG. Bara till MIG och ingen annan. Det är bara några centimeter mellan min hand och lerfiguren. Den tittar upp mot mig med sitt breda leende. Jag rycker till, rösten igen. "Säg mig, vem står dig närmast om hjärtat?"Jag drar tillbaka handen och säger fundersamt. "Min familj tror jag." "Bra, se dig nu omkring." Min blick dras mot en hylla på andra sidan rummet. När jag går närmare ser jag det, på hyllan står det tre lerfigurer. Men det är inte vilka figurer som helst. Det är min familj. Jag fylls av fasa när jag inser att det inte bara är lerdockor, det är voodoo dockor avsedda för att skada min familj. När jag hör ett ljud vänder jag mig om och ser att lerfiguren inte står där den stod förut. Den kan inte ha försvunnit ut genom dörren för den är stängd, så jag ser mig omkring men den finns ingen stanns. Jag hör rösten igen. "Din tur." Då känner jag smärtan i bakhuvudet och allt blir svart. När jag vaknar känns allt annoulunda. Rummet ser liksom större ut än sist jag såg det. Jag försöker röra på mig men det går inte. Det är med fasa jag inser att jag har blivit en lerdocka, och att figurerna som liknade min familj inte var några voodoo dockor. Efter en stund ser jag att det står någon vid dörren. Hon vänder sig om och om jag hade kunnat skulle jag skrikit för flickan som står vid dörren ser precis ut som jag, "Jag" ler ett brett leende, vänder mig om och går ut genom dörren.
 
 
Den här berättelsen skrev jag för ett tag sedan. Jag blev väldigt nöjd, både med texten och bilderna. ;)
 
//Kajsa♥